Det finns ett talesätt som menar att ingenting här i världen är beständigt, utan allting förändras och gammalt får ge plats för nytt. Ingenstans är det lika tydligt som när det kommer till festivalscenen där en festival kan slå försäljningsrekord ett år bara för att vara puts väck nästa. På rak arm så kan jag räkna upp flera svenska festivaler som var riktigt stora under min egna tid som backpacker då jag tog ryggsäcken, tältet och en och annan packe öl och for runt i vårt avlånga land. Punkfestivalen Augustibuller vägrade länge att dö, men senast som den gjorde något ljud ifrån sig var 2008. Fast vem vet, kanske den inte är död ännu, utan bara ha en flera års lång baksmälla? Peace & Love har även den dött och återuppstått flertalet gånger där företag har gått i konkurs, sålt av eller helt enkelt lagt ner festivalen trots stora artistnamn och fullspäckade scheman. Jag var faktiskt själv där ett år och klättrade över ett staket, undvek vakter och hinkade en och annan pilsner medan jag avnjöt dom ljuva tonerna från ett av världens bästa band, Journey. Men det talar vi inte högt om så tysta nu. Getaway Rock Festival som höll till i Gävle så sitt sista ljus 2015 innan den lades ner 2016. Hårdrockare från hela norden brukade samlas vid gasklockorna för att avnjuta gammal hederlig hårdrock i gott sällskap. Som jag minns det var det ofta god stämning och sällan något trubbel annat än att någon ibland råkade ta sig en liten tupplur efter några pilsner. Innan dom lade ner så såg jag bland annat Deep Purple på scen och även om deras glansdagar är fordom gångna så var det ändå en mäktig upplevelse.

Som ni märker så skaffar man sig många minnen på festivaler och upplevelsen är i min mening lika viktig som musiken. Att åka iväg själv eller med några vänner, träffa nya människor och vandra mellan dom olika scenerna är en underbar känsla och något som jag tror dom flesta skulle ha glädje av att uppleva oavsett om det handlar om heavy metal eller dansbandsfestivaler. Det är nästan lika roligt att sitta ner några år senare och nostalgiskt minnas tillbaka som att faktiskt vara där. Sitta vid fikabordet och utbyta hejdlösa historier eller tråkiga erfarenheter som blivit roligare med åren. Exempelvis som en väninna till mig berättade över en varm kopp kaffe för ett tag sedan. Hon och hennes två väninnor hade tagit med sig ett tält till Peace & Love, låg och sov i godan ro efter en lång dag med flängande mellan scenerna. Hel plötsligt så kände en av dom hur det började regna in på huvudkudden från en glipa i tältets öppning. Fast det doftade dock inte regn… Istället för lite lätt duggande en tidig morgon så var det en förfriskad ung herre från granntältet som misstog deras tält för en bajamaja och i sin iver att få lätta på trycket nu blötte ner sovsäckar, kuddar och deras ägare. Min väninna hade den gången blivit både förtvivlad och rosenrasande, men när hon åter förtäljde upplevelsen efter några år så var det svårt att inte kikna av skratt över den absurda händelsen. Festivaler är mer än bara en tillfällig upplevelse, minnena bär vi med oss resten utav livet och kan förgylla många mulna dagar. Som när man fick sig en ofrivillig golden shower mitt i natten.